Målet är ingenting - vägen är allt
Du går på en smal grusväg. Sakta tar du ett steg i taget. Ena foten efter den andra.
Runt omkring dig skiftar årstiden mellan vinter, vår, sommar, höst.
Vinter, vår, sommar, höst.
Vinter, vår, sommar och höst.
Du tar ett steg till.
Men, just precis där din fot landar har vägen tagit skada. Din fot faller ner i en grop med vatten.
Du tar dig upp ur gropen.
De närmsta stegen kommer du behöva dras med en blöt, kall och kanske skadad fot. Men det torkar, det går över. Det blir bra tillslut. Vänta och se.
I uppförsbackarna går det sakta, ibland känns det som att du står på samma ställe och stampar.
En nedförsbacke betyder att det går lite snabbare - det går fort när man har roligt.
Kanske kommer det en grop till. Kanske kommer det hundraåttionio gropar.
Ibland hittar du ett smultron. Ibland en kantarell. Det gör dig lycklig.
En del får chansen att gå flera tusen mil. Andra ser sitt mål efter några få kilometer. En del går tusen mil, men hittar ändå bara tre smultron. En annan får inte lov att gå mer än två mil, trots detta lyckas denne hitta tiodubbelt så många smultron.
Ibland kan du se målet från flera hundra meters håll. Ibland dyker målet upp när du minst anar det.
Nu är du framme. Vad målet är vet ingen levande. 
Föralltid i våra hjärtan.
Så fint skrivet, annie!
