MÄNNISKOR
ställer in livet
bloggsug
det enda som för mig känns rätt just idag är egentligen att flytta hem till mina älskade, fina föräldrar. jag vill ligga i vår (eller snarare deras..) soffa och klagande utbrista "jaaaaag haaaaaaaataaaaar aaattt boooooo häääääääääär. deeeeet hääääändeeeeeer iiiiiiingeeeeeentiiiiiing". Jag vill ha en tråkig kväll hemma. Som jag inte haft sen jag var typ 13 år. Ända sen jag var 15 har jag bott ensam i en lägenhet och varje gång jag legat hemma i soffan har jag inte kunnat klaga eftersom jag hela tiden vetat att min position i soffan kommer ändras på söndagen då jag är tvungen att dra hem till lägenheten och leka vuxen igen. Jag har haft för få "tråkdagar" och "jag vill bort-kvällar" hemma. Jag vill ta igen dem när jag är 19. Men det går liksom inte. För jag har redan kastats ut i livet, och dem pusselbitarna i mitt liv kommer alltid fattas.
Det låter ju fruktansvärt tragiskt, men sanningen är den att jag tror att min flytt hemifrån i tidig ålder har stjälpt mig mer än jag kunnat tro. Vi kan ju låtsas att den här bloggen finns till för att bearbeta denna tragiska barndom. Inte för att skriva en massa skit och klaga på småsaker.
Sojakorv är det nya hotdogs
Hej! Nu ska jag göra macaroni-cheese och sojakorv. Naken till på köpet. Går alltid runt i bara trosor när det är sol blandat med moln ute. Så fort solstrålarna börjar leta sig fram springer jag ut fort som attan och lägger mig i solstolen. 1 minut senare går solhelvetet i moln och jag återgår till mina sysslor inomhus. Just idag är det att söka jobb..............
Men åter till matlagningen. Är det ohygieniskt att steka sojakorv med bar överkropp?
En väg har valts
Hej på er kompisar!
Bloggar överlag har försvunnit ur mitt liv. Inte ens Blondinbellas liv går jag detaljerat igenom längre. Känns ganska konstigt när jag tänker efter...
Allt är bra med mig. Igår var en helvetesdag. Min höst var då helt oklar. Göteborg, Sälen, hemma, utomlands och bla bla bla bla. Men äntligen blev det klart att det första alternativet är mitt höstspår.
Hareegötthaj får man väl säga då. Göteborgare som man snart kan kalla sig.
Tjatja bloggeeeeeen
Efter ett endaste litet önskemål om att börja skriva igen återupptar jag en av mina femhundrasjuttioåtta bloggar jag haft under åren. Jag gör ju allt för min käraste vän.
My Bengtsson Hansen, det här är för dig! 
Målet är ingenting - vägen är allt
Du går på en smal grusväg. Sakta tar du ett steg i taget. Ena foten efter den andra.
Runt omkring dig skiftar årstiden mellan vinter, vår, sommar, höst.
Vinter, vår, sommar, höst.
Vinter, vår, sommar och höst.
Du tar ett steg till.
Men, just precis där din fot landar har vägen tagit skada. Din fot faller ner i en grop med vatten.
Du tar dig upp ur gropen.
De närmsta stegen kommer du behöva dras med en blöt, kall och kanske skadad fot. Men det torkar, det går över. Det blir bra tillslut. Vänta och se.
I uppförsbackarna går det sakta, ibland känns det som att du står på samma ställe och stampar.
En nedförsbacke betyder att det går lite snabbare - det går fort när man har roligt.
Kanske kommer det en grop till. Kanske kommer det hundraåttionio gropar.
Ibland hittar du ett smultron. Ibland en kantarell. Det gör dig lycklig.
En del får chansen att gå flera tusen mil. Andra ser sitt mål efter några få kilometer. En del går tusen mil, men hittar ändå bara tre smultron. En annan får inte lov att gå mer än två mil, trots detta lyckas denne hitta tiodubbelt så många smultron.
Ibland kan du se målet från flera hundra meters håll. Ibland dyker målet upp när du minst anar det.
Nu är du framme. Vad målet är vet ingen levande. 
Föralltid i våra hjärtan.
