det är de besvärliga människorna som förändrar världen

den här kvällen har jag missade samtal från 4 fina vänner på mobilen. men ändå finns ingen ork till att ringa tillbaka, hur mycket jag än älskar dem. mentalt ostabil. det är mitt förnamn OCH efternamn. OCH mellannamn.

 

jag ska avboka mina kommande planeringar som innefattar socialt sällskap. för att rädda mig själv lite.

förlåt till er som drabbas.

 

alla fina älskade människor som står ut med min mörka sida. ni är bäst i världen. och för att ni ska kunna identifiera er själva: det är ni som smsar och ringer, trots att ni vet att den enda rösten ni kommer höra i örat är telefonsvararen.

 

 

här är jag. en liten tjej i mina sämsta år. de där sämsta åren handlar om att man sliter och rotar i varenda livsväg för att hitta en plars som glittrar av trygghet. det är inte lätt att vara på en skör tråd.
det enda som för mig känns rätt just idag är egentligen att flytta hem till mina älskade, fina föräldrar. jag vill ligga i vår (eller snarare deras..) soffa och klagande utbrista "jaaaaag haaaaaaaataaaaar aaattt boooooo häääääääääär. deeeeet hääääändeeeeeer iiiiiiingeeeeeentiiiiiing". Jag vill ha en tråkig kväll hemma. Som jag inte haft sen jag var typ 13 år. Ända sen jag var 15 har jag bott ensam i en lägenhet och varje gång jag legat hemma i soffan har jag inte kunnat klaga eftersom jag hela tiden vetat att min position i soffan kommer ändras på söndagen då jag är tvungen att dra hem till lägenheten och leka vuxen igen. Jag har haft för få "tråkdagar" och "jag vill bort-kvällar" hemma. Jag vill ta igen dem när jag är 19. Men det går liksom inte. För jag har redan kastats ut i livet, och dem pusselbitarna i mitt liv kommer alltid fattas.

Det låter ju fruktansvärt tragiskt, men sanningen är den att jag tror att min flytt hemifrån i tidig ålder har stjälpt mig mer än jag kunnat tro. Vi kan ju låtsas att den här bloggen finns till för att bearbeta denna tragiska barndom. Inte för att skriva en massa skit och klaga på småsaker.